Hörvärt

Tänkvärt reportage i Godmorgon världen: Varför gifta sig? Min följdfråga på det är om man nu prompt måste gifta sig, måste det då ske på sista dagen av Way Out West?!

Och så ett av årets bästa, intressantaste och peppigaste sommarprat, Marta Vieira da Silva. Bonustips: Jenny Jägerfeld och Klara Zimmergren.

Nattbad, såpbubblor och fjärilar

I fredags åkte vi ut till Lisö direkt efter jobbet för att fira födelsedag i efterskott. Det vankades godaste grillade revbensspjällen ever, grönsaksspett, örtpotatisar och glass, Sen blev det mysigt häng i julinatten med Fia, Jens och Kajsa. Samt rödvin, tända ljus och en mysko mygglampa.

Ännu lite senare blev det bastu och nattbad. Nattbaden är de bästa baden, särskilt när vattnet är lite i kallaste laget.

Det är så skönt och slappt på landet. Man får äta revbensspjäll till frukost och sitta och hänga i minst en timme efteråt.

Fast sen kom plötsligt ett mörkt moln som påminde vissa om moderskeppet i Independence Day. Det hoovrade över oss i nån timme och släppte lite regn innan det drog vidare.

Då var det dags att gå ner och hänga på en klippa vid havet.

Och lyssna på vågorna och Air och sen peppa inför Way Out West med Wilco, Blur och lite Refused (jag är tveksam).

Det blåste lite så det blev inget dagbad.

I stället blev det en tupplur i hammocken.

Och så jagade jag fina fjärilar med kameran.

Och söta små larver.

Sen var det såpbubbeldags.

Såpbubblor är roligt.

Det tyckte Elis också.

Elis säger att han bor på Lisö med mojmoj. Men när vi var klara med såpbubblorna var det ändå dags att åka hem. Hej då Lisö!

Coffee And TV

Fynd från Muskö

På Muskö finns en finfin kuriosabod nära lanthandeln. Där finns massa fina saker och en tant som vet allt. Exempelvis vad man ska ha knäppa snäppbroscher till (sätta ihop en sjal runt halsen tydligen). Priserna är inte de bästa men det är ändå värt för det är mest fina saker och tanten är snäll.

Jag hittade ett par schyssta blaffiga och lite tantiga örhängen. Jag tänker att jag både kan ha dem när jag ska på maskerad och på jobbet. Dessutom går de att vrida på olika sätt när man bär dem i öronen. Bra med flexibla saker. Jag hittade även en påse gyllende ankarknappar som är made in Sweden. De stora i påsen ska jag sy på på en röd kofta som saknar en knapp någon gång när jag har tid och ork (det lär bli lagom till pensionen). Åh, våndan i att behöva byta alla knappar när man tappar en!

Sen så hittade jag en trevlig kaffemugg. Den passar också in under temat flexibla saker. För man kan välja: antingen känner man sig på katthumör...

... Eller på elefanthumör! Bra med flexibla saker som sagt. Jag förutspår flexibla tider framöver. Och flexibla prylar. Och flextid!

Muskö

Som sagt så åkte jag ut på utflykt för att hälsa på Micaela på Muskö igår.

Paolo var också där. Han satt och rensade femtielva tusen sommarkantareller.

Vi balanserade över kärret, promenade genom skogen, över en äng och ut på landsvägen. Sen kom vi till kuriosaboden och sen tog vi glasspaus vid lanthandeln.

På hemvägen var det dags att bada. Det var inte jättevarmt men till och med Micaela var modig och tog sig i. Riktigt skönt efter ett tag.

Man ångrar aldrig ett bad (som Maria säger i Stamsjövik).

Bland blåbärssnåren låg en stackars borttappad napp. Vi hittade även smultron och kantareller.

Fint med sjöar faktiskt, och badvänligt.

När vi kom tillbaka hade Paolo rensat nästan alla kantarellerna. Så himla duktig! Vi höll honom sällskap och pratade om bostadsbyten, kameror och musik.

På tal om musik så hittade jag en gitarr med snickarglädje inne i huset. Så himla fin! Så nu vet ni att finaste tapeten finns på Lisö och finaste gitarren på Muskö.

Jag hittade även en jasminbuske. Mer väldoftande får man leta efter. Sammanfattningsvis var det en härlig söndag, precis vad jag behövde för att orka med en vecka till på tingsrätten.

Den här veckan

Har jag plockat smultron på fasters landställe på Ingarö.

Där fanns farmor och farfar och världens största fat med sommarbär, därav smultronplockandet.

Så har jag varit på Parkteater och sett 127. Tre minuter innan den började slutade regnet vräka ner, det måste ju vara ett tecken. Den var asbra, alla borde se den (tror att den spelas på Stadsteatern Skärholmen i höst). Den handlade litegrann om att vara tingsnotarie, det är nog inte så mycket teater som gör det så man får passa på.

Och idag åkte jag på utflykt ut till Muskö för att hälsa på Micaela.

Det var två timmar med pendel och buss, ungefär som till Lisö. Det var trevligt att resa själv och hinna lusläsa tidningen (den här texten av Karl Ove Knausgård om Breivik borde förresten alla läsa) och lyssna på musik.

Väl framme på Muskö åt jag (en andra) frukost i det gröna. Sen gick vi till en trevlig kuriosabod och jag införskaffade en kopp, ett par örhängen och en påse knappar. På vägen hem blev det årets första bad i sjö och sen vankades det paj och vinbärskaka. Sen var det dags att åka hem till gråa Stockholm och söndagsångesten.

Den här veckan har jag också fört protokoll på min första förhandling (och det var inte som att det var en lätt en, tur att Karim var med och att snällaste fiskalen var ordförande). Och bokat Way Out West efter mycket om och men. Jag missar sista dagen och får gå på bröllop som ett vrak men det känns värt ändå. Så lite hopp och pepp är uppblandat i tankarna på ångesthögen på mitt bord som väntar imorgon bitti. Woop woop!

Jobb

När jag åkte första dagen till tingsrätten hade jag gula naglar och alldeles för spetsiga strumpbyxor. Herregud hur ska detta gå?

Det är som att man kanaliserar ganska mycket av ångesten inför att börja på första riktiga jobbet, att karriären börjar, att man är på väg in i ekorrhjulet och förväntas springa i det kommande 40 år och inför att man ska ha ansvar och kunskap och bli definitivt vuxen - genom att noja över vad fan man ska ha på sig. Hitta en kavaj som inte känns som en maskeradkostym (inte den här, utan en slapp en med upprullade ärmar och gammelrosa foder som nu hänger vid min plats i väntan på förhandling) och oroa sig över att alla kläder är för slitna, slappa eller slampiga. Har pratat om det här med flera som nämnt att andra känner samma och här, här och här skriver coola Avanth Blargh-Bianca om nåt liknande. Nu är som tur är klädkoden på min tingsrätt så gott som obefintlig (utom vid förhandling). Ändå nojar jag över kläderna och att jag inte skulle se tillräckligt professionell ut. Fast egentligen är det en slags identiteskris.

För kläderna är verkligen det minsta problemet i sammanhanget. Det största problemet är att det är så sjukt svårt att vara tingsnotarie. Överjävligt svårt tycker jag efter två veckor. Kan inte fatta hur jag nånsin ska kunna bli så duktig, kunnig, omdömesgill och noggrann. Kan inte fatta hur jag kan vara så okunnig och oförberedd efter nästan fem års högskolestudier. Men det är jag. Och det är inte alls samma att skriva bra på tentorna (TBI ftw!) som att vara en skicklig jurist kan jag upplysa alla som skämtar och säger "jaså, du är en sån man hatar" om. Dessutom är jag för blödig för att vara jurist. Det här kanske är en övergående fas, en kris som ebbar ut i... typ att bli helt vuxen och klara av sitt jobb på ett godtagbart sätt. Men jag fattar inte hur jag ska orka ha ett svart hål i skallen och ständigt göra fel och vara kass på det jag gör i minst tre månader. Om tre månader är det ju höst. Tur att det finns helger. Och rosévin, vänner, en klippa, goda middagar, promenader, glass och öl på uteservering.

Helgen på landet

När man är helt slut efter första veckan på första riktiga jobbet vill man bara bort och ta det lugnt. Då kan man åka ut till Lisö och fiska för det är terapi säger Viktors brorsa. Jag satte mig och läste i första delen av 1Q84 i stället för jag var lite för blödig. Lyckligtvis blev den här och alla andra stackars småfiskar skonade.
Ett litet tag blev fiskandet spännande för Viktor fick en haj på kroken. Eller egentligen var det en braxen och den var inte jättestor men det var ändå en kamp.
Sen fick jag blommor i mitt hår och så var det dags att grilla och fixa med middagen.
Sen skulle det spelas sällskapsspel en masse och drickas vin. Jag och Viktor fick revansch för den här gången var det vi som var på samma våglängd och absolut överens.

Sen skulle skruttgitarren fram och få nya strängar och hemmatäljda stämskruvar. Sjunga skråla Beatleslåtar som man inte kan texten till är mer eller mindre obligatoriskt om fler än tre personer vistas på Lisö samtidigt. Sen gick vi och nattbadade och det var så fint och stilla. Inte en kotte ute, alldeles grått och tyst och spegelblankt och faktiskt inte så kallt i havet som vi hade trott.
 
På söndagen beundrade jag världens finaste tapet i gäststugan innan vi åt, städade, bommade igen och begav oss hemåt. Hej söndagsångest.