Jag är som sagt ingen bakerska, är mer för att laga mat. Men idag gav vi oss ändå på att baka lussebullar alldeles själva. För första gången i våra tjugofemåriga liv. Vuxenpoäng på det... Nähänä. Starten var lite nervös, vågade inte lita på fingertoppskänslan till degspadet. Termometern är min bästa vän i köket. Den räddar från stora och små katastrofer och garanterar perfekta söndagsstekar varje gång.
Sen skulle man arbeta ihop till en smidig deg, läget fortfarande under kontoll och så får man en jäspaus. Pust.
Och degen var som en dröm att knåda, smidig och fin utan att mer mjöl behövdes. Inte alls som mina mardrömsminnen av tidigare bakförsök med klet som fastnar i fingrarna och blir mer och mer kletigt ju mer man kämpar och knådar (med mellansyster bakmästarinnan bredvid, som tämjer vilken deg som helst och får den att spinna och bli fin, vilket nederlag).
Viktor visade sig ha dolda baktalanger, hans kusar blev fina och jämna. Han bakar med finess och omtanke, själv satsar jag på särprägel (mina barnsliga klumpiga ojämna syns i bakgrunden utanför fokus).
Lycktligtvis är jäsning lika utslätande förskonande som botox, lagom till penslingen var mina nästan lika fina.
Sen får man grädda och glögga.
Nästa gång blir det två plåtar, de svällde ihop.
Men jag är ändå sjukt nöjd. Kanske är jag inget hopplöst bakfall ändå. Får helt enkelt satsa på att vidareutveckla särprägeln och ta hjälp av Viktors finess när det behövs...
0 comments:
Post a Comment